Han tappade en mjölktand och blödde ihjäl ur munnen.
På Blå stjärnan i Göteborg kallade de det för "Medfödd koagulationsrubbning". Vilket är en sjukdom (blödarsjuka) som inte ens finns på våran ras. Detta vände förstås upp och ner på allting, och gjorde säkert många nevösa då Muffy har väldigt vanliga linjer.
Alltihop var väldigt svårt att få svar på, förstås hände detta innan en långhelg (när annars). Och djursjukhuset vill inte lämna ut info till någon mer än ägaren, och bara ägaren kan kräva obduktion. Det känns ju sådär kul att behöva ligga på en hundägare som just har mist sin valp om detta, men det slutade med att vi fick igenom en obduktion, fast jag fick betala den själv för försäkringsbolaget hade inget som helst intresse i det.
Nu, ungefär en månad senare kom obduktionsapporten, och som jag misstänkte så var det råttgift Bosse dog av. Han hade inre blödningar i princip överallt.
Jag har gråtit många tårar sedan han dog, börjat blogga men inte kunnat se bilderna på honom, det har varit mycket ont i magen, och även nu rinner tårarna, men jag måste ändå säga, att av det det kunde vara så är råttgift ändå det bästa av det som kunde ha varit orsaken. Det mest troliga också.
Jag har inte kommit med en ny sjukdom i min första kull med Lapphundsvalpar. Vi behöver inte stryka Muffy, Acki och alla de andra ur avel. Jag har inte sålt en dödssjuk valp. De andra riskerar inte att blöda ihjäl när de tappar tänder. Inget ärftligt. Bara vanligt råttgift.
Jag lägger ingen skuld alls på någon för att Bosse dog. Olyckor händer, och här på landet så använder man råttgift, så gör även vi. Bosse kan ha ätit döda möss, han kan ha hittat någon ask som ingen ens visste fanns, det lär vi troligen aldrig få veta.
Och jag tänker ändå att jag som är så ledsen över denna alltid lika glada hund, som viftade på svansen åt veterinärerna in i det sista. Som var den där med det extra i kullen som jag hade så svårt att släppa, som var den vi träffade ibland efter att valparna flyttat och Muffy fick leka med, hur ledsna är inte ägarna, de som har haft Bosse i sängen, med på jobbet, och med i vardagen varje dag.
Som varje gång en hund dör, så känner jag bara att helvete vad ONT det gör den där sorgen efter en hund. Älskade lilla skitunge <3
